Möss- och hatthataren.

Här ser ni en äkta huvudbonadshatare! Vi drar oss alltid in i det sista i påklädningen med mösspåsättning för att ha så korta stunder av arg som möjligt. För några dagar sedan beställde jag en solhatt till unge herrn och skulle skicka en mysig bild till mormor med text i stil med att "Stellan är redo för sommaren". Stellan kände sig dock inte alls redo för någon jäkla sommar och tyckte extremt synd om sig själv(se bild längst ner till höger). Vi vuxna hade mycket roligt/dåligt samvete åt bilderna efteråt. Har era ungar också hattfobi? 

Ibland förstår vi faktiskt inte alls varandra

Jag: Jag gillar att vi har många årstider, egentligen har vi ju faktiskt fler än fyra..

Matte: Vadå, typ lill-vinter?

Alltså va? *emoji som skrattar och gråter samtidigt på grund av total oförståelse för vad han menar med lill-vinter*

Uppdatering från sovrummet

Hade en lite tung natt(haha, "lite") igår och nu verkar det som att Stellos försöker kompensera pga av dåligt samvete och sover helt plötsligt sedan 21.00 och dess utom i egen säng! Kors i taket och hela baletten.

Nu då? saknar ju nästan att ha min varma lilla bebis sovandes på min kropp trots att jag själv tvingas halvsitta upp och själv sover skitdåligt. Föräldraskapet alltså ❤️

Mamma mage och sämsta hållningen i norra Norrland

När jag såg att Mirijam börjat träna magmusklerna så smått typ en minut efter snittet(nä, okej då. Några dagar) kände jag att det nog var dags för mig att också börja aktivera musklerna lite. Laddade ner appen mammamage som verkar vara stor på interwebz och hittills känns den väldigt vettig. Det går liksom i snigelfart, sitta på stol och dra in magen är inte den träningen jag är van vid men detta är nog precis vad jag egentligen behöver. Var ju tvungen att sluta träna och röra på mig ganska tidigt på grund av olika, till exempel foglossning.

Något som jag upptäckt att jag är i desperat behov a v att träna är min rygg - jag har fått hållning a la säck potatis! Det gör ont i mig när jag ser mig i spegeln, inte för att jag inte tycker att det ser bra ut utan för att det ser ut att göra så jäkla ont att ha axlarna framskjutna i läge med hakan. Det fattar ju vem som helst att det där kommer inte att bli bra i framtiden, det kommer göra ont om jag inte försöker träna upp lite muskler igen. Orkar bara inte ta tag i det just nu..

Bonnie är tillbaka!

Ett tydligt vårtecken är när Bonnie får komma ut, hon är nämligen en sommarbil. En sorg är dock att jag och Matte inte kommer att kunna åka i henne tillsammans eftersom det inte finns några bälten. Ännu. Detta är fullt lagligt på bilar som är äldre än en viss årsmodell men att åka runt med en bebis som inte är fastspänd händer ju inte! Tror till och med att det är åldersgräns på att åka i bilar utan bälten och Stellan är helt klart för ung. 

GULL! (och lite annat)

Vår lille minimänniska har börjar le! Han är inte jättegenerös ännu men ibland kommer dom. Jag blir alldeles varm i kroppen av att titta på dom här bilderna, han är ett sånt jäkla gull!

Dock känner jag mig fortfarande ovan vid vårt nya liv som småbarnsföräldrar. Mycket är svårt och perioderna med gråt och tandagnisslan gör att jag känner mig hjälplös eftersom jag inte alltid kan fixa det som inte känns bra för honom. Jag ser verkligen fram emot lite mer rutiner i vardagen. Just nu känns vissa stunder som ett rent jäkla kaos medan andra är helt ok då det mesta klaffar - lite berg- och dalbana alltså.

Jag är nog också lite skadad av interwebz eftersom att alla nyblivna föräldrar verkar kunna allt helt jäkla perfekt på en gång, hinner sminka sig och fikar på stan varje dag med sina bebisar. Så är ju garanterat inte fallet och även mitt flöde är ju fyllt av fluff men jag tror ändå att det påverkar, att aldrig få se baksidan. Hur var er första tid med er första bebis om ni har barn? 

Det här med att fota barn...

Lättare sagt än gjort! 

Guilty pleasure: Unga something.

Det blir ju endel timmar i soffan nu för tiden(eh, gissa varför) och jag har hittat två nya favoritprogram aka guilty pleasures. Absolut inget jag skäms över, inte så! Det första är:

Unga bönder(Tv4) - Så himla mysigt program! Visst, förmodligen romantiserar det väl lite över hur det är att vara bonde men jag tänker ändå att det har ett högre syfte än att bara vara mys och fluff. Typ att det är viktigt att köpa svenskt, ekologiskt(är minst en av gårdarna som är eko) och närproducerat för att dessa jordbruk ska finnas kvar. Sen är det ju ett plus i kanten att  t.ex. en av gårdarna anordnar en festival varje år - hur coolt?!

Unga föräldrar(Tv4) - Kanske inte så konstigt att jag fastnat för detta, dom har ju också nyfödningar hemma? Sen att dom är så unga är rätt roligt, typ han som kläckte ur sig att karriären är viktigt för han gillar pengar så himla mycket?! HAHA på den alltså. Sen är det ju sjukt läskigt hur vuxna 16-åringarna är, tänker jag på mig själv som 16 så var jag verkligen ljusår ifrån dem, bara ett barn. Dom här känns ju sjukt vettiga för sin ålder! 

En månad!

Idag är ungen en månad. Det är fortfarande mycket som är ett mysterium med honom men i börjar fatta meroch mer för varje dag. Igår såg vi ett klipp om hur man swaddlar  en spädis(Linnéa i USA har gjort det med sin knodd och det verkar som om han sover gott då) var på dom visade en bebis som var en dag gammal och då insåg vi att han inte är nyaste nyfödd längre, han är ju nästan en månad gammal! Han ser inte längre så där nyfödd ut, ansiktsdragen har blivit tydligare och han ser inte längre ut som alla andra nyfödingar - dom ser ju likadana ut allihopa första tiden.

Stellan firade detta med att vaka halva natten och somnade först när både jag och M var på bristningsgränsen och bara ville gråta(jag i alla fall). Sen sov han till typ 13 med lite matpauser. Om det är något som jag ser fram emot så är det mer rutiner i sovningen, nu känns det mest som ett lotteri om han kommer vilja sova på natten eller inte. Kan ju dröja ett tag(månader, ÅR! Vad vet jag) men det hade varit härligt att typ kunna räkna ut lite på en höft hur hans dygn ser ut.

Sjukt charmig unge!

Jodå, vi lever.

Den här klyschan om tid och bebisar och att tiden bara flyger iväg mellan blöjbyten och matning och att jag nu inser att det inte än en klyscha utan sanning? Herregud, vad dagarna går fort! Vi försöker ta oss ut och göra något varje dag i stil med promenad, mathandling eller annan lättsam aktivitet - jag är fortfarande av naturen att jag blir galen av att bara sitta inne och mysa. Ingen träning än så länge eftersom att kroppen har en bit kvar sedan snitt och graviditet med foglossning och fan och hens moster. Längtar dock som fan efter att återgå till någon slags normalkondition för just nu, tillåt mig skratta lite, så orkar jag inte ens promenera i mitt tidigare normala tempo mer än en kvart? Med det är ok, jag har ju opererat mig för några veckor sedan och innan dess hade jag i princip rörelseförbud. Var sak har sin tid, det tar den tid det tar helt enkelt. 

Post preggokroppen

Innan graviditeten ville jag gärna ha en tight, normsnygg kropp. Ungefär samtidigt som vi plussade insåg jag att det troligtvis aldrig kommer hända - min kropp är nämligen inte en sån kropp som platsar i instagrams flöde efter en graviditet och det förstod jag redan då. Under graviditeten var jag rätt orolig att ytligheten skulle ta över och att jag skulle sörja min gamla kropp utan bristningar och slapp hud. Stressen jag kände varje gång jag scrollade igenom flödet och fastnade på någon nybliven mamma med slät hud i sina gamla jeans med kommentaren "kroppen är fantastisk!" under.

Alla kommentarer från omgivningen när ämnet post preggokroppen kom upp gav mig en dålig eftersmak i munnen, trots att dom var välmenande. "Bristningar bleknar, det kommer knappt att synas efter ett tag!""huden drar ihop sig jättemycket". Det tröstade mig inte alls, det gjorde mig snarare lite upprorisk. So what om dom inte bleknar? Kroppen duger i alla fall. Dom behöver inte blekna för att jag ska duga.

Så här några veckor med min nya kropp visade det sig att jag faktiskt inte bryr mig så mycket. Nu är det såhär jag ser ut och det känns inte så viktigt. Vad som känns viktigt är att kroppen redan funkar så jäkla bra! Jag längtar efter att kunna röra på mig fullt ut igen. Hoppa, springa, leka och allt det där.

Ja, kroppen är fantastisk. Men inte baserat på hur den ser ut efter en graviditet. Kroppen är fantastisk eftersom den gjort ett barn och för att den fungerar - inte för att den kommer i en viss storlek på jeansen eller för att magen är platt.

Jag tänker inte känna mig sämre än någon annan bara för att jag var en av dom som fick tusen bristningar och slapp hud. Jag tänker inte jämföra mig och jag tänker inte nedvärdera mig. Herregud, vi fick ett barn! Det slår ta mig fan all ytlig skit.