onsdag, januari 27, 2016

MILSTOLPE

Igår - oooh så fint, jag blir helt varm i hjärtat av att bara tänka på det.

Satt och lekte med Stellos efter jobbet, han höll på med några klossar. Jag tänkte att jag bara skulle testa att se om han ville ge en till mig om jag sträckte ut handen. Japp, det gjorde han så gärna vilket var otroligt gulligt, han ville liksom dela med sig! På kvällen hade vi gjort lite stekt ägg som han gladerligen satt och petade i sig och i vanlig ordning ramlade 70% utanför. Jag satt med min hand på brickan framför honom efter att jag just skopat upp lite ägg och lagt i hans tallrik när jag känner en liten hand i min. Handen släpper försiktigt ner några bitar stekt ägg. Jag tittar på honom och han ler med hela ansiktet. Ville typ gråta för att det var så fint.

Ja, jag fattar att det här kanske är helt orimligt för er utan barn men för mig var det fantastiskt! Lelle gobben.

ägg i håret.

tisdag, januari 26, 2016

lill-bitarn

Har ju typ världens gulligaste barn men han har nu senaste månaderna dragit på sig ovanan att bitas. Helt förståeligt - det kliar i munnen när det kommer tänder och det är spännande att testa. Dock är det inte alls speciellt praktiskt eftersom att det gör ont. punkt.

Han är ju fortfarande en liten plutt men vi försöker säga "ajaj, det gör ont på mig när du biter, bit i den här istället/jag vill hellre ha pussar". Och ja, jag fattar ju att han inte fattar men tänker att det är en bra grej att öva sig själv i att förklara och inte bara tjata på med "Nej, nej, nej!" så långt det går. Problemet är bara att han tycker att det är kul när vi säger "aj". Även svårt att inte ge en reaktion för det gör ju jätteont.

Hur har ni löst det med liknande grejer med di små?


mmm... Josef Frank.

måndag, januari 25, 2016

30 år och inga gråa hår



Jo, jag har ju hunnit fylla 30 också. Så jäkla skönt - en ny era har startat. Vuxen på riktigt(=gör precis som jag vill), släppta kroppsnojor och åldersnoja. Allt känns samma fast lite bättre. Och en av fördelarna med att ta småbarn är ju att en inte hinner tänka på en massa triviala besvär som hur vida magen har bristningar eller inte. Tänk om en bara fattat lite tidigare...

Tillbaka på www

Nä men heeej! Länge sen är väl en underdrift... Det har hänt lite sedan sist:

Efter knappt tio månader föräldraledigt har jag börjat jobba igen. Känns faktiskt bra även om jag saknar att vara hemma med lille fisen. Han är så himla festlig att leka med nu - vi läser böcker, river i klossar och övar på att gå. Ibland kommer han krypandes och drar mig i byxbenen, lutar sig mot mig och sträcker upp armarna. Han vill upp i famnen och tanka lite energi. Sen ner och leka igen.

Ah, familjen. Ett jäkla meck ibland och lite tid för att slappa men jäklarns vad fint det är att ha barn.

Stellan känner mig på brösten. Varmt och tryggt!

lördag, oktober 17, 2015

Huuuuuus.

jag har ett sånt fruktansvärt hus-sug idag. Har ju ungefär alltid velat ha hus men det är liksom ännu mer på senare, post graviditet. En till person i läggan ergo ännu mer saker. Är så otroligt less på saker! Det är saker överallt och jag inbillar mig att när vi flyttar till hus kommer vi ha mycket mindre plotter framme(hehe, vi får väl se).

Jag är så less på att bo i lägenhet så att jag inte ens ids fixa till och göra fint. Vi städar ju såklart men inte det där plocket och organiseringen som en annars gör lite då och då. Dock MÅSTE vi börja säkra upp lägenheten lite, Stellan kravlar ju sunt i värsta rejserfarten och som det är nu kan vi inte släppa honom med blicken många sekunder utan att han hittar sladdar att rycka i.

Jag har som målbild att äga ett hus innan sommaren. Vi får väl se hur det går. Vägrar i alla fall att bo här med mer än ett barn. Vi får väl se hur det går.

söndag, oktober 04, 2015

endorfinkickar - jag skrev det här efter ett pass.

Jag har ÄNTLIGEN kommit in i en träningsrutin igen efter över ett års uppehåll. Och det var enklare än jag trodde. Tidigare i livet har jag haft träningsperioder och ibland inte gjort något på flera månader. Då kändes det alltid tungt att komma igång. senaste åren har min träning blivit regelbunden och blivit mer ett behov än ett måste. Jag har gått från att träna för att bli smal(åh, vilket jävla slöseri med elaka tankar om mig själv det varit!) till att träna för att jag måste. Vadå måste? Jo, jag måste. 

1. Jag blir en trevligare människa om jag får ge utlopp för min energi. Utan träningen blir jag sur och rastlös, Matte får svårt att hänga med i mina svängar eftersom det måste hända grejer hela tiden och det blir rätt jobbigt för honom vilket jag verkligen förstår. Jag blir ändå aldrig nöjd så det är ingen vits med det heller. Men om jag får röra på mig blir jag lugn och nöjd.

2. Jag blir en bättre mamma. Jag får mer tålamod och mer ork. Endorfinkickarna som kommer efter passen är den bästa humörhöjaren!

3. Jag får vara ifred. Och hinner ofta börja längta efter Stellan vilket jag sällan får möjlighet att göra annars.Längta alltså. 

4. Jag får en bättre relation med min kropp. Jag glömmer normer och ideal och känner mig stark och stolt över att den funkar så bra. när jag tränar är faktiskt enda gången då jag känner att kroppen är grym och inget annat. Ja, och under amningen också. Grym - utan alla dom här sidotankarna om allt som inte duger. 

5. det ger mig allmän livspepp. 

Och det här är verkligen ingen propaganda. Jag respekterar och förstår de som väljer bort träning, det är också helt okej. Jag tycker inte på något sätt att folk som inte tränar är otrevligare människor, sämre föräldrar osv. Det finns ingen värdering av andra i det jag skriver. Det är viktigt att säga. Kroppen bestämmer bara jag över och det gäller ju alla andra också. Jag är så himla glad över hur min relation med träning har byggts upp under åren. Från att gå från tråk, ångest och prestation till glädje, energi och självkänsla. Jag är glad över att jag känner att jag måste träna. För det måstet är inget jobbigt måste utan ett sånt måste som till exempel äta(vilket är grymt gött), kramas(också gött) och så vidare. Ger mig livspepp som sagt. 

söndag, augusti 23, 2015

Stellan 5 månader

Okej, nu går tiden riktigt fort, det känns som att helt plötsligt har den lilla kåldolmen som inte kunde göra något alls blivit ett barn med egen vilja och intressen(mer om dessa snart). men först till sensationen:

Barnet har börjat äta solid föda! Okej, inte så himla solid, mest puréer och gröt men i alla fall. Han verkar älska mat. har aldrig sett någon äta med sådan entusiasm någonsin, han bara gapar och låter och tycker att gröten kommer alldeles för långsamt in i munnen. Förutom den där gången då vi skulle ge honom broccoli- och potatismos. Första tuggan landade på tungan, han ville inte ens stänga munnen för att han tyckte det var så vidrigt. Började hulka typ på en gång och SPYDDE. Inte en sån där liten bebiskräk som kan komma om han har en rap på tvären utan verkligen en spya. Jag skrattade  och grät pga komiskt och ledsamt eftersom det var det första jag lagade enbart åt honom. Och så var det så äckligt att han inte ens kunde hålla emot kräkreflexerna. Och samvetet sen, ojoj. Stackars barn.

Han har också blivit, om möjligt, ännu mer rörlig. Den bästa leken just nu är att stå/hänga över min eller sin pappas kropp och jack-hoppa samtidigt som han skriker av glädje. Sjukt mycket energi vilket är sjukt härlig och lite läskigt eftersom jag är lite rädd att han kommer bli så energisk att vi inte kan hantera det. Typ att vi någon gång ska missa att han kutar ut i gatan för att vi är så utmattade. Måtte det aldrig hända och giv oss styrka att aldrig behöva köpa ett barnkoppel(dock förstår jag verkligen de föräldrar som gör det, säkerhet måste ju gå först).

Han har också blivit väldigt intresserad av katterna, vill gärna ta i dom och blir hemskt intresserad om  någon av dom går förbi. Vi försöker redan nu lära honom att ta i dom försiktigt även om han inte förstår något än men vi tror att det är något som vi kommer ha igen senare om vi börjar redan nu. Katterna har blivit lite mer reserverade och går gärna undan om han blir för exalterad och det måste dom ju få göra.

Kort och gott blir det bara roligare och roligare, och nästa månad kommer jag säkert skriva att han lärt sig sitta upp och kanske till och med ta sig framåt ännu bättre än han kan nu.



fredag, augusti 14, 2015

Stellan 4 månader

Japp, barnet är fyra hela månader. faktiskt fem, hehe. Är lite sen med skrivandet bara. vad har hänt sedan sist då?

Bland annat har barnet lärt sig vända åt båda hållen. Det ska tydligen vara någon milstolpe har jag hört. Föräldrarna hejar på starkt varje gång det händer eftersom att alla små steg är superspännande nu. det kanske blir annorlunda om vi får ett till barn någon gång.

Han har också "lärt sig" att skratta med ljud. tidigare så har han bara sett glad ut och smilat åt oss men nu, om vi kittlar honom till exempel, kommer ett litet kluckande skratt vid enstaka tillfällen. Det är helt underbart. skulle kunna göra vad som helst för att få honom att skratta. Det är som knark!

Han har även för första gången blivit rädd för människor. det var på en kompis barns namnfest, då vi hälsade på en massa nya människor, bland annat rätt bullriga män. då gnydde han till och lilla ledsna underläppen kom ut. Mammahjärtat brast typ, ville ta honom och stoppa in honom innanför mitt skinn och skydda honom för alltid. Gullet.


På det hela taget är han ganska nöjd och glad. Sover hyfsat bra och allt det där. Vi älskar honom så jäkla mycket.




torsdag, juli 23, 2015

Fantombakis


Här sitter en som var ute och tog sin första (alkoholfria) öl på stan igår! Sjukt trevligt med vuxenhäng måste jag ändå säga. Det är såklart mysigt att hänga med Strllan men ibland blir våra lekar lite långsamma - jag ger honom saker han tittar på, stoppar i munnen, tappar/släpper. Jag är ju mer van vid att det händer grejer mest hela tiden. Det lustiga är att jag känner mig lite bakis vilket känns helt orimligt. 

Såhär ser det ut hos oss nu, ligger och greppar fötterna och säger grrrröööö aaaa squeeeek! 

måndag, juni 29, 2015

trötthet, sömn och det där.

Eh, blev lite många svordomar i förra inlägget men jag var så _jävla_ less. Vi lämnar det..

Orken är ju inte den samma nu som förr, post bebis. Igår var vi och hälsade på Stellans tremänning  som är fyra dagar yngre än honom men var beräknad innan. Min farbror, hans fru och min kusin med sambo hade styrt upp en riktig härlig dag ute på deras altan i solen med massor av mat. Hur trevligt som helst. Vi stannade i knappt fyra timmar och när vi kom hem var jag helt slut! Det tar på krafterna att jonglera en bebis som är glad, ledsen, trött, busig, hungrig, arg, trött-grinig osv ungefär tre varv under vistelsen, inte som the old days då en bara gled in, åt gott och var social. Sen det här med amningshjärna. Jeeez vad jag tappar ord! Ibland blir jag nästan orolig över hur mycket fel jag säger när jag blir lite stressad, då har jag verkligen galet svårt att lyssna på vad andra säger - blir bara superdisträ!

Annars händer väl föga mycket. Matte har semester och vi försöker styra om barnets läggning så att han somnar innan 21.00 istället för 00-01.00. Går helt ok förutom att han har så jäkla dålig sömnkvalla för tillfället. Vrider och vänder och gnäller. Stackarn, han är nog minst lika trött som vi. Kan vara tänder på g så vi försöker göra allt vi kan för att ge honom det han behöver för att underlätta. Lilla hjärtat.

lördag, juni 27, 2015

Folk som failar i facebookgrupper

Är så galet trött på att läsa svammel i facebookgrupper som jag är med i just av den anledningen att de är trygga plattformar med likasinnade människor som jag. Till exempel i gruppen "genusmedvetet föräldraskap": "Buuhu, nu går jag ur den här gruppen. Jag kan allt om genus för jag jobbar aktivt med det men det äääär skillnad på tjejer och killar, det är så naturen funkar. Det går att se på en bebis om det är en tjej eller kille utan att kolla könet under blöjan". Alltså jag orkar inte ens. eller snubben som härjade i Supersnippan om att matriarkatet behöver ödmjukhet och att vissa ska veta sin plats. Alltså VA? Hur hamnade dom här människorna så jävla fel? Jag blir så jävla provocerad. Varför kan vi inte bara få vara ifred och slippa alla jävla rövhattar? Slut på meddelande.

fredag, juni 26, 2015

Stellan 3 månader

Herregud vilken klyscha men HERREGUD vad tiden går fort. Barnet är tre månader och jag är fortfarande någons mamma vilket känns helt bisarrt och helt rätt på samma gång. Det här med att få barn innefattar ganska mycket klyschor har jag märkt. Och det rör mig faktiskt inte ryggen då jag har världens bästa barn(klyscha).

Det börjar bli lite mer rutin på lilleman efter tips från BVC att försöka hålla honom vaken efter 18 och försöka undvika taktikvilorna fram till läggdags som numer infinner sig runt 20.30-21.00. HURRA PÅ DEN! helt plötsligt har vi en liten stund att slappna av tillsammans, kanske se ett avsnitt på någon serie eller bara läsa en bok, bläddra i en tidning eller något annat som känns som lyx nu för tiden(klyscha). Stellan mår helt klart bättre av att gå och lägga sig denna tid istället för 00.00-01.00, har har inte alls haft samma skrikperiod som tidigare. Vi är så otroligt glada och tacksamma över detta och ett steg närmare målet som är läggdags runt 19.00.

För några dagar sedan fick han sitt tre månadersvaccin och det var väl inte superkul tyckte någon av oss. Stellan blev ledsen och det gjorde ont i föräldrahjärtat(klyscha). Det blev lite feber på det men inte mer än så än så länge.

Han har lärt sig flera nya saker också! Bland annat att skratta med  ljud och att hålla och släppa saker. han kan också föra det han håller i till munnen med större precision och han sätter ALLT i munnen. nu kan han också sitta superbra i sin matstol utan att man måste trycka ner en filt eller liknande framför honom. kort och gott är han go och glad, låter högt och mycket av glädje vilket är helt underbart höra på - älskar hans små skrik och prat, har fortfarande ett rejält temperament. Älskar alla hans uttryck, som när han sitter i sin bilbarnstol och tittar ut - han ser så bestämd ut. Eller när han koncentrerar sig och spänner överläppen. Lillhjärtat alltså, han är bara bäst!




lördag, juni 20, 2015

Vagnen!

Både jag, Stellan och hans pappa är supernöjda med vagnen vi köpte. Det är en Emmaljunga citycross fast med superviking-liggdel. Säger mig egentligen ingenting, vi tog den som passade våra preferenser bäst: Funka bra att köra i liten terräng och fyra, fasta hjul som du inte behöver pumpa. att vi valde superviking-liggdelen berodde helt enkelt på att vi tyckte att citycross-liggdelarna var så jäkla stora och fula. Den gula suffletten köpte vi till extra för att göra vagnen lite ljusare och gladare och den fyller verkligen sitt syfte. 

Gardinen på andra och tredje bilden har jag och mamma sytt, den använder vi inte så mycket längre då det börjar bli så varmt. Tyget är ett Marimekko-tyg(äääälskar Marimekko) som heter Kaino.

Skötväskan kommer från Littlephant och halva Sverige äger den. Men den är ju så jäkla fiiiin!


torsdag, juni 18, 2015

Sånt jag skulle publicerat för typ en månad sen:

Det blev vår i Luleå, två tydliga vårtecken var katter och blåsippor.

Stellan 2 månader

Okej, jag ligger ju en aaaaning efter här en bättre sent än aldrig tänker jag! Kommer ju vara roligt att titta tillbaka och se hur han var som två månaders om några år, kanske tillsammans med honom.

Hur som helst! Stellan verkligen älskar svartvita mönster, han blir nästan som paralyserad om han ser något han gillar. Han börjar även bli lite mer generös med sina leenden men inga skratt kommer. Ännu. Det är som att han vill men har inte riktigt koll på att det blir mer ljud om luften pressas ut istället för dras in. Nåja, det kommer. Han testar rösten mer och mer och får till endel riktigt roliga ljud, men som sagt, mycket på indragning istället för utandning.

Han är helt klart fortfarande en nattsuddare och är gärna vaken till tolv och sover sedan till 11-snåret med ungefär 2-3 matningar där emellan. När han vilar på dagarna sover han mer än gärna i vagnen, det gungar ju så skönt.

Om ni minns så skrev jag för någon månad sedan att han ogillar att ha mössa - still going strong. Han får hetsig andning och börjar skrika typ varje gång vi tar på mössan vilket är lite besvärligt då han har mössa på sig minst en gång varje dag. Det växer väl bort om 1-15 år typ.




fredag, juni 12, 2015

Gaah!

Vill så himla gärna blogga men hinneeeeer inteeee. Det suger ju. Ska försöka göra ett omtag. Kram så länge!

måndag, maj 18, 2015

Stellan 1 månad

Mirijam gjorde en så fin sammanfattning av sina barns första tid i livet en gång i månaden så jag tänkte att jag skulle försöka mig på något liknande.


Första veckorna sov han extremt mycket, så mycket att jag trodde att något var galet. Googlade ett antal gånger på om det var normalt att en spädis som i princip 20-22 timmar per dygn. Detta avtog ju som väntat och efter ett tag börjad han vara vaken lite mer. Han ville helst sova på någon utav oss, eller så var det vi som inte riktigt fattade att man kan lägga ner en bäbis ibland. På riktgt så tror jag inte att han låg ensam många minuter där i början, det var något som jag fick lära mig när Matte började jobba igen. Det funkar liksom inte att vara hemma själv med en bebis utan att låta honom ligga själv alls. Nu gillar han att ligga i babysittern och sprattla med benen!


Det tog ett tag innan vi lärde känna varandra, början var det svårt att förstå varför han skrek och det kändes som om vi bara gick runt och gissade helt utan belägg och ja, det är väl lite så det är att bli förälder för första gången skulle jag tro. Lite som att lägga ett pussel. Jag tror att vi fortfarande håller på att lära känna varandra, vi har dock kommit en bra bit påväg! Jag längtade väldigt mycket efter de första leendena eftersom det kändes som om det skulle vara någon slags bekräftelse på att han inte hatade oss, haha! Det var i alla fall skönt när dom kom.


Vi är så himla glada att det var just den här lilla killen som kom till oss, han tog oss verkligen med storm! På ett sätt har det verkligen varit som jag förväntade mig och på ett annat helt annorlunda. Stellan - du är bäst!



torsdag, maj 14, 2015

amning på McDonalds: Check!

Det här med att amma på andra ställen än hemmets trygga vrå alltså, inte något jag är tokbekväm med! Jag känner mig så jäkla vulgo på något sätt, har stora bröst och kan inte bara smyga fram bröstvårtan för att mata Stellan. Allt syns liksom. känner mig dum och fånig som tänker såhär - jag vet att jag har precis samma rätt att mata mitt barn som alla andra men ja, lättare sagt än gjort.

I alla fall; vi hade varit ute på en hadlingstur och bestämde oss för att ta en burgare på McD i all enkelhet. Stellan började knorra och ja, vi hade inte så mycket val. Det gick ganska bra ändå, kunde liksom vända mig bort så det inte syntes så mycket. Problemet är att han behöver rapas ganska noga och blir han lite knorrig mitt i ätandet är det lika bra att bara lyfta upp honom en stund och då är det inte läge att börja dra i kläderna. Bara att lägga honom mot bröstet så döljer han det mesta men jag känner mig ju lite naken. Har liksom aldrig flashat tuttarna offentligt tidigare, haha!

försöker träna på att vara lite bekvämare då det är himla praktiskt och sakta men säkert går det ju faktiskt framåt. Hur känner ni därute för amning offentligt? (frågan handlar om du är bekväm eller inte med det, inte huruvida det är ok eller inte för ok är det.)

måndag, maj 11, 2015

Bröstmjölksdonation

Har helt glömt bort att berätta att jag har donerat bröstmjölk till sjukhuset där Stellan föddes, precis nu när vi lämnat tillbaka pump och alla grejer! Tokigt, kan ju berätta lite mer om det.

Ganska snabbt efter att mjölken runnit till upptäckte vi att jag hade ganska mycket(så det räckte och blev över) och jag fick av en händelse erbjudande om att donera. Eller ja, donera och donera, jag får faktiskt betalt men dock en symbolisk summa bara. Sjukhuset använder mjölken till bebisar som av olika anledningar inte kan få i sig sin egen mammas mjölk. Varför inte bara ge dom ersättning? Jo, för då missar dom ju alla extra näringsämnen som boostar immunförsvaret lite extra som endast finns i bröstmjölk. Jag har inte pumpat ur mig några gigantiska mängder men någon liter blev det. Sjukhuset själva resonerar så att alla droppar är värdefulla och det kändes bra att kunna hjälpa någon annan liten bebis.

Om det finns någon därute som är intresserad av att donera så finns det några saker att tänka på som jag tror är ganska generella för hela landet:

- Du måste vara frisk
- Du bör inte äta några mediciner
- Du får inte ha tatuerat eller piercat dig senaste 12 månaderna
- Du får max pumpa tills barnet är 3 månader

Och resten hade jag visst glömt! Men det är ju bara att kontakta närmsta sjukhus för mer info.