tisdag, mars 31, 2015

Stellan - so far

Vi håller fortfarande på att lära känna varandra och börjar faktiskt komma en bra bit på väg. Hittills är han är go liten bäbis som gärna ligger nära - både när han sover och är vaken. När han väl är vaken är han oftast ganska nöjd med att titta på något roligt med fina färger eller stora former, ibland duger till och med mamma och pappa att kolla in. Om vi ska göra något som inte riktigt faller herrn i smaken som till exempel ta på sig kläder går han snabbt från noll till hundra och blir ganska arg. Han har ärvt sin mammas temperament och sin pappas temperatur(varm unge!). När vi torkar honom om munnen efter han ätit plutar han med läpparna som en liten greve. Kort och gott en underbar unge - till och med katterna gillar honom.

måndag, mars 30, 2015

Förlossningen Del 2.

Kejsarsnitt. Det här var inte vad jag var inställd på. Matte får instruktioner om att byta om så han "kanske hinner" vara med. Det är nu ångesten kommer. Jag har aldrig blivit opererad, ska jag bli sövd? Innan jag hinner tänka mer rullas jag iväg mot operationssalen. Jag får bricanyl vilket gör så att värkarna avtar och det är så himla skönt. Just nu är det enda jag kan tänka på att jag vill att någon ska lova mig att det här kommer gå bra och att vi kommer överleva. Ja, riktigt så här dramatiskt kanske det inte var i verkligheten men jag var rätt rädd vilket kanske inte är så konstigt. Matte lovar att allt ska gå bra och väl framme i salen är det dags för en epidural eftersom jag ska vara vaken under operationen.

Epiduralen gör inte ont alls, jag upplever det inte ens som obehagligt. Dock har jag otroligt svårt att dra upp benen mot magen, kroppen vill som inte riktigt. Jag får lite morfin på samma gång så att jag inte ska behöva ha så ont efteråt. När epiduralen börjar verka känner jag att någon av doktorerna bakom skynket gör något och frågar om jag känner det dom gör. "ja, det sticks lite, jag tror inte att den har börjat verka helt ännu" svarar jag. "det är inget som sticks, dom skär nu" säger narkosläkaren och förklarar att epiduralen inte tar bort all känsel vilket är helt sjukt galet egentligen. Det är inget som gör ont men jag känner ju att dom gör!

Det bökas runt en liten stund, vilket är en ruskigt konstig känsla. Efter några minuter berättar någon att vi fått en liten pojke! Men jag hör inga skrik och ser ingen bebis? Matte går iväg och efter något som känns som en evighet(dom hade visst sugit ut fostervatten honom) kommer dom tillbaka med en rödskrikande skrynklig liten pojke som är det finaste jag sett. Efter det släpper all ångest och oro; jag vet ju att han lever nu.

Kirurgerna börjar sy ihop mig och stoppar successivt tillbaka mina organ. Nu är det lite obehagligt efter som jag känner hur mycket dom bökar runt; det trycker, drar och slits på ett sätt jag aldrig känt förut. Efter ett tag får jag något som gör att jag kan slappna av eftersom jag spänner mig så mycket att det inte går att sy ihop mig.

Efter kanske en halvtimme rullas jag iväg till uppvaket och får ligga där tills jag har styrsel på underkroppen, det tar ungefär två timmar men kändes som en evighet eftersom jag inte hade någon aning om hur det var med varken Matte eller vår lilla kille. Efter ett tag kommer Matte över och berättar att allt är ok men att Stellan hade fått i sig fostervatten och ligger med ett slags andningsmotstånd för att hjälpa honom att blåsa upp lungorna ordentligt(?), jag minns inte riktigt eftersom det funkade så bra att han inte behövde det mer än någon timme.

På kvällen var jag uppe på benen, hade inte så fasligt ont så jag klarade mig bra på alvedon och diclofenac. Så här två veckor efter snittet är jag fortfarande förundrad över hur lite ont jag har haft! Men det är säkert väldigt olika. Det värsta var nästan dagen efter - vilken jävla träningsvärk det kändes som. Inte så konstigt med tanke på hur mycket dom rotade runt. Har inte sett hur det ser ut ännu eftersom "plåstret" sitter kvar(fick instruktioner om att låta det sitta tills det börjar lossna) och stygnen är av typ som försvinner av sig själv.

And that's a wrap!

lördag, mars 28, 2015

Förlossningen Del 1.

Min förlossningsberättelse är en ganska kort historia. Inga två dygn av latensfas direkt. Jag har varit i valet och kvalet om jag ska skriva den överhuvudtaget och kommit fram till att det blir av. Dels för att jag själv ska komma ihåg men också för att det känns kul att dela med sig då det finns dom i min närhet som snart ska ha barn själva så detta kanske kan bringa lite pepp. Eller skräck - vad vet jag.

14 mars vaknar jag runt tre-snåret på natten i vanlig ordning för att gå och kissa. Troligtvis vaknar jag av en värk, minns faktiskt inte. Eftersom jag har haft förvärkar i flera veckor är det inget jag lägger större vikt vid just då. Går och lägger mig igen men fasen vad ont det gör? Matte stryker mig över ryggen och jag försöker somna om men efter kanske en kvart orkar jag inte ligga ner längre och måste ta värkarna sittande. Börjar titta på klockan och inser att det inte är många minuter mellan så jag ringer in till förlossningen.

Förklarar läget för barnmorskan i luren, att det nu är ca 2 min emellan värkarna, och avslutar med att säga något i stil med att "ja, jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu..". Kom in tyckte hen, "ni behöver ju inte kasta er in i bilen, men packa ihop era saker och kom". "Jaha, vi lär ju bli hemskickade" tänker jag för en förstföderska kommer inte barn innan BF och en blir alltid hemskickad för att bada badkar, titta på film och kolhydratsladda - det har vi lärt oss på föräldragruppen typ. Jag väcker Matte och säger att vi måste åka in. "Vart då?" frågar han. "jadu, sjukhuset". "Skojar du med mig?" får jag till svar och undrar lite själv om jag skojar eller inte.

I bilen kommer värkarna tätt och jag försöker att dölja smärtan lite av någon outgrundlig anledning, jag tror jag tänker att jag inte vill oroa Matte?! Väldigt logiskt så här i efterhand, jojo. Vi kommer in och promenaden till förlossningen tar en evighet. Jag har rätt så ont vid det här laget och förbannar mig själv över att jag sa att jag kunde gå dit och inte behövde åka rullstol.

Väl inne på förlossningen blir allt lite luddigt. Vi kommer inte att åka hem utan barn i alla fall, det är ett som är säkert. Vid första undersökningen går vattnet och han har bajsat i det. Öppen 5 cm och efter en timme 6. Jag börjar med lustgas ganska omgående eftersom värkarna kommer tätt och gör väldigt ont. I 6 timmar kämpar vi på med lustgas och saft, det gör så ont att jag slumrar till mellan värkarna. Precis när jag börjar ge upp och tänker att nu får det fan bli en epidural kommer en doktor för att undersöka mig. Jag minns allt väldigt diffust men kommer ihåg att hen gör undersökningen, går ut med barnmorskorna och kommer sedan in för att berätta att jag ska vara färdigpreppad för akut snitt om åtta minuter...

lördag, mars 21, 2015

Det blev ett barn!

I lördags morse kom han, vår Stellan. En vecka innan beräknad ankomst och med akut snitt. Ett annat inlägg om det. 

Han är så otroligt fin - stora mörka ögon, runt litet huvud, pyttenäsa och pussmun. Vi är så galet förälskade i honom! 

Varmt välkommen lilla knytt, dig ska vi göra allt för!

torsdag, mars 12, 2015

Här vare liv i luckan! Inte.

Det här med att vara föräldraledig utan barn genererar ju inte värst mycket händelser. Det jag gjort under veckan är följande:
 - Suttit i solen med morsfarsan
 - Putsat fönster med stor hjälp av modern(inte för att sätta igång något, snarare för att vi för några dagar sedan trodde det var dimma ute. Nej, det var bara skitiga fönster)
 - städat
 - planterat om lite blommor
 - bakat bullar
 - vilat
 - Handlat mat orimligt många gånger

Har inte massvis att skriva om alltså. Idag är i alla fall dagen då vi går från tvåsiffrigt till ensiffrigt - 9 dagar kvar till beräknad ankomst för vår unge. Helt ok att komma tidigare(fast inte ikväll, vi ska ha gäster samt se första kvarten mellan Luleå och Frölunda).

Jag orkar inte vara ute bland folk så mycket, alltid är det någon som ska klappa en på magen(!) och fråga hur länge det är kvar och säga "vad spännande!". Allt utom magklappningen är ju helt normalt och helt ok men jag är så himla trött på att vara i centrum och svara på samma frågor att det känns helt olidligt jobbigt att utstå. Kanske inte så rimligt egentligen men nu är det så. Omger mig hellre av människor som vet när det är dags och förstår att vi kan prata om annat också. Ensamhet är inte heller så dumt, det är rätt härligt att kunna vila när som helst eftersom jag blir trött när. som. helst.

måndag, mars 09, 2015

Första dagen!

Idag är det den första dagen på min föräldraledighet. Lite konstigt känns det ju när jag går runt här och är ledig utan bebis men det går ju till sig inom några veckor. Vi är beräknade om 12 dagar så det kan alltså max gå 30 eftersom man i Norrbotten har 18 dagar som gräns.

Hittills har jag hängt hos morsfarsan på deras gård. Solen har legat på bra och jag har druckit te och fått årets första fräknar. Torrdocka att dom har försvunnit nu. Efter det blev det en sväng på Ica för att komplettera lite mat med stadens pensionärer - det är nämligen bara dom som handlar 13.30 en måndag. Och där har vi typ det jag orkar göra på en dag.

Resterande vecka blir det nog lite bullbak och fönsterputsning och nu i skrivande stund inser jag att det låter som att jag är någon slags sjukt präktig hemmafru. Så är ju inte fallet - men jag gillar ju att ha något att göra!

torsdag, mars 05, 2015

Och det som fanns i paketet var...


Ett stycke bikini med hög midja(gud så härligt att ha något som en faktiskt kan hoppa och leka i och samtidigt slippa dra upp och ur trosorna ur röven!) och en playsuit med papegojor. M fattade inte riktigt vad play suit var. "En dräkt man leker i?" frågade han. Mitt svar var "Ja". Jag ska i alla fall leka i min. 
Kittad för varmare dagar alltså! Tänker att det kanske är först då vi vågar dra oss ur vårt trygga bo med bäbis. Eller nä, nu ljög jag. Tyckte bara att dom var så fina! 

onsdag, mars 04, 2015

Är det bara mig detta händer eller?

Skammen när en jobbar hemifrån iförd endast nattlinne, luktar lite halvilla med oborstat hår och tänder öppnar dörren för en stackars postkille i 25-års åldern samtidigt som en kommenderar katterna att INTE GÅ UT GENOM DÖRREN. Varför händer detta alltid mig?! Alltså inte så att jag vill impa på honom men det hade ju ändå varit skönt att i alla fall ha på sig kläder och inte lukta något speciellt.

Och jaaa, jag kunde ju ha struntat i att öppna men asos-paketet hägrade alldeles för mycket!

Med vänlig hälsning, Den lille matrealisten 

Frukostbonanza!

Jag har ätit fina frukostar på senaste, det är så gott! Kan nog sammanfatta den här graviditeten rätt bra: rostmacka och juice - så himla gott. Det här är ju dock bara den vackra biten. Igår satt vi i soffan och tryckte hamburgare och såg på trolljägarna. Inte så jävla mycket filter på det!



tisdag, mars 03, 2015

En normsnygg graviditet och en massa onödiga kommentarer.

Alltså gårdagens händelse, inte ok! Låt mig guida er igenom samtalet: Jag och två personer sitter och fikar. dom vet att jag är gravid: jag har berättat det och det syns - ingen tvekan om att dom på något sätt kan ha missat det.

person 1: *namn* är så himla vackert gravid, bara en liten kula på magen!

person 2: Ja verkligen!

Jag: (undrar vad dom vill ha sagt med detta?)Till skillnad mot mig då eller?

Person 2: Man bär ju på olika sätt...

Person 1: nä, men *namn* är ju så smal och slank!

Person 1: Din mage ser ut att ha sjunkit ner nu. Har den det?

Jag känner bara att jag vill skrika rakt ut. Snacka om att värdera någon annans kropp utan att prata om den? Det var så mycket som inte kändes okej med det här samtalet, låt mig förtydliga några punkter...

1. Så jävla otänkt att sitta och diskutera en annan persons kropp vid ett fika.
2. En ska vara smal när en är gravid - det är vackert. Jag är inte smal och är därför lite sämre.
3. Hur i helvete kan det vara ett legitimt samtalsämne att granska min kropp och kommentera hur vida min mage sjunkit ner eller inte?

Jag är så jävla trött på hur det tillhör vardagen att få kommentarer om hur en ser ut. Missförstå mig rätt, det är fint när någon säger ett positivt ord till mig som faktiskt är genomtänkt och inte alltid handlar om utseende, men det här med att få höra "vilken snygg kjol - du ser så bohemisk ut idag" eller "har du gått ner i vikt?"(HAHAHAH, eh nej - denna är ej självupplevd, men viktnedgång anses ju nästan alltid som positivt) är bara så jävla tröttsamt. Jag behöver inte någon annans bekräftelse på hur jag ser ut, speciellt inte ogenomtänkt svammel som människor kastar ur sig för att det anses trevligt. Seriöst, kommentaren "vad snygg du är idag" kan göra mig mer förbannad än glad. Men det beror ju också väldigt mycket på vem som säger det - ju närmare relation, ju positivare upplever jag kommentaren. (Kommentarer om mitt hår är dock ett undantag för mig, det är alltid ok att säga att jag har awesome hår.)

Jag tänker mer och mer på detta, hur viktigt det är att faktiskt inte bara kasta ur sig grejer. Som en klok person sa(min syster), det märks också lätt när kommentarerna slutar komma eller om det är någon som inte får dom. Och så är det. Nej, jag har inte slutat ge kommentarer. Men kommentarerna handlar mindre om utseende och mer om annat nu. Till exempel:
- vad peppad du verkar, härligt!
- vad glad jag blir att du tänkte på mig
- grymt modigt beslut du tog i måndags
- jag blir så inspirerad av dig, tack för det!

Försöker också att byta ut ordet "snyggt" mot andra om jag vill säga något om någons utseende. Väljer hellre "grymt", "coolt" eller "fränt". Tycker att det känns bättre och säger lite mer.

söndag, mars 01, 2015

Håret 2.0


 Haver nu bättrat på min hårfärg(extremfärger sitter sällan bra, det är verkligen ingen nyhet för mig - var helt med på noterna att jag skulle få pyssla själv när jag gjorde det) och passade på att göra det ännu mer turkost. Har aldrig haft blått hår tidigare, det är lite annorlunda att matcha smink faktiskt. har ju mycket som passar till orange eftersom jag haft det i så många år tidigare. Jag gillar det dock jättemycket, tror det kommer bli superfint till vår och sommar då en får lite färg i ansiktet.
Botten är fortfarande mörklila(syns inte på bilden) men jag funderar på att försöka övertala min frisör(Puss puss Ingela<3) att ljusa upp den lite så helheten blir ännu mer blå-turkos. Vi får se vad domen blir, hon vet bäst vad som funkar och vad mitt hår klarar av. 

Ibland tänker jag att jag ska testa en "vanlig" hår färg och efter två minuter ba "hahahahaaha" *Emoji som gråter av skratt*. Det hade ju typ varit "kul" i tre dagar. Nej, jag är som Samson fast med färg då.

En uppföljare på mitt förra inlägg

JA! Hear hear Kitty! Fast till skillnad från dig är jag nog lika upprörd som jag verkar.


Jag ställer gärna frågor till personer jag anser vara vettiga och objektiva med det dom säger. Tycker att det är intressant att höra hur andra upplever saker. Så är du en av dem som inte får frågan vill jag helt enkelt inte veta. Så snälla, inga mer oombedda råd!