Förlossningen Del 2.

Kejsarsnitt. Det här var inte vad jag var inställd på. Matte får instruktioner om att byta om så han "kanske hinner" vara med. Det är nu ångesten kommer. Jag har aldrig blivit opererad, ska jag bli sövd? Innan jag hinner tänka mer rullas jag iväg mot operationssalen. Jag får bricanyl vilket gör så att värkarna avtar och det är så himla skönt. Just nu är det enda jag kan tänka på att jag vill att någon ska lova mig att det här kommer gå bra och att vi kommer överleva. Ja, riktigt så här dramatiskt kanske det inte var i verkligheten men jag var rätt rädd vilket kanske inte är så konstigt. Matte lovar att allt ska gå bra och väl framme i salen är det dags för en epidural eftersom jag ska vara vaken under operationen.

Epiduralen gör inte ont alls, jag upplever det inte ens som obehagligt. Dock har jag otroligt svårt att dra upp benen mot magen, kroppen vill som inte riktigt. Jag får lite morfin på samma gång så att jag inte ska behöva ha så ont efteråt. När epiduralen börjar verka känner jag att någon av doktorerna bakom skynket gör något och frågar om jag känner det dom gör. "ja, det sticks lite, jag tror inte att den har börjat verka helt ännu" svarar jag. "det är inget som sticks, dom skär nu" säger narkosläkaren och förklarar att epiduralen inte tar bort all känsel vilket är helt sjukt galet egentligen. Det är inget som gör ont men jag känner ju att dom gör!

Det bökas runt en liten stund, vilket är en ruskigt konstig känsla. Efter några minuter berättar någon att vi fått en liten pojke! Men jag hör inga skrik och ser ingen bebis? Matte går iväg och efter något som känns som en evighet(dom hade visst sugit ut fostervatten honom) kommer dom tillbaka med en rödskrikande skrynklig liten pojke som är det finaste jag sett. Efter det släpper all ångest och oro; jag vet ju att han lever nu.

Kirurgerna börjar sy ihop mig och stoppar successivt tillbaka mina organ. Nu är det lite obehagligt efter som jag känner hur mycket dom bökar runt; det trycker, drar och slits på ett sätt jag aldrig känt förut. Efter ett tag får jag något som gör att jag kan slappna av eftersom jag spänner mig så mycket att det inte går att sy ihop mig.

Efter kanske en halvtimme rullas jag iväg till uppvaket och får ligga där tills jag har styrsel på underkroppen, det tar ungefär två timmar men kändes som en evighet eftersom jag inte hade någon aning om hur det var med varken Matte eller vår lilla kille. Efter ett tag kommer Matte över och berättar att allt är ok men att Stellan hade fått i sig fostervatten och ligger med ett slags andningsmotstånd för att hjälpa honom att blåsa upp lungorna ordentligt(?), jag minns inte riktigt eftersom det funkade så bra att han inte behövde det mer än någon timme.

På kvällen var jag uppe på benen, hade inte så fasligt ont så jag klarade mig bra på alvedon och diclofenac. Så här två veckor efter snittet är jag fortfarande förundrad över hur lite ont jag har haft! Men det är säkert väldigt olika. Det värsta var nästan dagen efter - vilken jävla träningsvärk det kändes som. Inte så konstigt med tanke på hur mycket dom rotade runt. Har inte sett hur det ser ut ännu eftersom "plåstret" sitter kvar(fick instruktioner om att låta det sitta tills det börjar lossna) och stygnen är av typ som försvinner av sig själv.

And that's a wrap!