Jag älskar min kropp...

... För att den är frisk och fungerar.

... För att den är stark och återhämtar sig fort.

... För att den har en fin varm ton och blir snabbt brun i solsken.

... För att den orkar mer än jag tror.

... För att jag kan fylla den med tatueringar som berättar min historia.

... För att den pryds av ärr som påminner mig om min barndom då jag skrapat knän mot asfalten eller cyklat omkull en varm sommardag.

... För att den tar mig från punkt A till punkt B.

... För att jag fått den av min fantastiska mamma och pappa, som gett mig hela min uppsättning gener.

... För att den hjälper mig att uttrycka mig.

... För att det är just min kropp.

Men ändå är det så svårt att komma ihåg, när man står framför spegeln och ser sig själv. Att en enda anledning kan få en att glömma allt det här fantastiska. Det är så himla tröttsamt att vara självkritisk, det tar så mycket tankekraft. Ändå kan jag inte förmå mig att känna mig stolt över hur den ser ut. Som tur är hjälper träningen mig med det. Inte för att kroppen förändras utanför att träningen påminner mig om hur bra den faktiskt fungerar.