onsdag, september 28, 2011

Ett brev till dig, om du vill.

Nu kommer det, inlägget jag bävat för. Det har funnits i mitt huvud flera år. Det är väl på tiden.


Jag är ganska enkel att ha som vän. Jag är flexibel, väldigt ärlig och hittar gärna på grejer. Men ibland känner jag mig så otroligt tagen för givet. Man behöver inte ha schemalagd kontakt med sina vänner, nej nej. Men man måste fan vårda sina relationer. Större delen av mina vänskapsrelationer hänger på mig. Hör inte jag av mig hörs vi inte alls, ses vi inte alls. Varför måste jag dra hela lasset? Är det bara jag som vill att vi ska ses och höras? Ska jag ta det som en pik? Om det är så, måste jag få höra det. Jag fattar uppenbarligen inte annars.


Jag är så trött på att höra "jag vet att jag är så himla dålig på att höra av mig!". Men gör något åt det? Om man vill ha kompisrelationer så måste man ju prioritera dom. Ibland i alla fall. Är det helt orimligt eller? Endel har barn, andra inte. Men att slänga iväg ett sms någon gång då och då borde man väl hinna? Snälla rätta mig om jag har fel! Vad vet jag, jag kanske uppfattas likadant.


Egentligen är det väl mitt fel. Man har vant sig vid att jag är flexibel. Fixar så vi kan ses. Anpassar mig. Men det har ju varit det enda sättet. Jag riktar inte dessa ord mot någon speciell eftersom det gäller så många. Men ja, ni får gärna ta det som kritik. Konstruktiv sådan. Kom dock ihåg att det faktiskt är för att jag tycker om er. Det gör lite ont, av just den anledningen, för att Jag tycker om er.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar