Om att inte veta.

Det här inlägget är tidsinställt så nu är jag förmodligen på jobbet men håll tillgodo;

Ungefär i samma veva som vi flyttade hit började jag känna mig underlig, yr. I början trodde vi att det berodde på värmen och vätskebrist, eller kanske ett virus på balansorganet i örat så jag bestämde mig för att inte tänka mer på det. Det var svårt att inte tänka på eftersom jag inte vågade träna, inte ens promenera.

Veckorna gick, månaderna gick. Jag oroade mig till och från, endel dagar var bättre andra sämre. Ibland var det till och med jobbigt att titta på TV. Till slut kände jag att jag var tvungen att göra något. Jag hade inte tränat på tre månader, värmen hade avtagit och ett virus borde försvunnit så jag gick till vårdcentralen.  Jag fick träffa en ung, väldigt nogrann läkare som utförde alla möjliga neurologiska tester, kollade hjärtat, örat, ögonen, you name it. Till slut kunde hon konstatera att det var överansträngning i nacke och rygg.

Jag hade lite svårt att tro att det bara var det, men jag lydde doktorns ordination och gick till en sjukgymnast, blev undersökt och fick samma dom. Som tur var hjälpte träningen väldigt snabbt och i samband med att jag slutade på SSAB började yrseln sakta men säkert gå över.

Jag kan fortfarande känna av det men då hänger det ofta ihop med att jag sovit dåligt och har ont i nacken. Jag är så tacksam över att veta varför jag mår såhär ibland och att jag kan göra något åt det  - träning, bra kuddar, undvika belastning. Det är så jäkla skönt att veta vad det är för fel på mig, slippa låta tankarna skena i väg om diverse hjärntumörer. Visst kan det vara besvärligt men nu slipper jag vara orolig, för oro är det värsta jag vet.