Att vara tjej inom tung industri.

Att söka jobb är inte det lättaste. Man måste vara framåt men inte för glättig. Man ska ha massor med erfarenhet men inte ha för spretigt CV. Man ska vara fräsch och se bra ut, men inte vara för fixad. Man ska vara professionell men ändå vara sig själv. Man ska vara framåt men ändå behaglig. 

Jag tycker också att det är så jäkla svårt och jobbigt, det här med utseende på jobbintervjun. Gruvar mig alltid för att bli dömd för hur jag ser ut så därför plockar jag ut septumpiercingen och sminkar mig så där ljuvt och tråkigt(ska man ens sminka sig alls?). Jag önskar att jag kunde tänka att dom får ta mig för den jag är, men det håller liksom inte när man verkligen vill ha jobbet. 

<--- (Bästa Iggy-frikkin-Pop)

En annan baksida är ju att alla tror att man har så jäkla lätt att få jobb på mansdominerade arbetsplatser med fysiska arbetsuppgifter, Man vill väl jobba på jämställdheten. Det är inte alls lätt. Jag som tjej blir granskad på intervjuerna, "har hon nog med skinn på näsan för att klara jargongen?", "Kommer hon orka alla tunga arbetsuppgifter?", "Kommer hon vara besvärlig och gnällig om någon skämtar för hårt? kommer hon att ställa till med drama?". Dessa funderingar existerar inte om det sitter en man framför dom. Jag fixar allt det där gallant, det vet jag. Men hur fan ska jag övertyga personalchefen om det? Ibland undrar jag om det finns någon fördel med att vara kvinna i arbetslivet, alls.  

Gubbarna på SSAB på mitt lag har i alla fall fattat. "Vi har aldrig misslyckats med att rekrytera en tjej, många killar däremot har skogat". Jag tror det handlar om att vi tjejer har fått jobba hårdare för att nå dit, vi måste jobba hårdare för att inte trilla dit på att vara "tjejig". Jag är i alla fall glad över att dom är så jäkla nöjda med mig, skönt att få det bekräftat. 

What dosen't kill you makes you stronger. Jo visst, men det kan vara jävligt frustrerande att alltid måsta jobba dubbelt så hårt.