Jodå, vi lever.

Den här klyschan om tid och bebisar och att tiden bara flyger iväg mellan blöjbyten och matning och att jag nu inser att det inte än en klyscha utan sanning? Herregud, vad dagarna går fort! Vi försöker ta oss ut och göra något varje dag i stil med promenad, mathandling eller annan lättsam aktivitet - jag är fortfarande av naturen att jag blir galen av att bara sitta inne och mysa. Ingen träning än så länge eftersom att kroppen har en bit kvar sedan snitt och graviditet med foglossning och fan och hens moster. Längtar dock som fan efter att återgå till någon slags normalkondition för just nu, tillåt mig skratta lite, så orkar jag inte ens promenera i mitt tidigare normala tempo mer än en kvart? Med det är ok, jag har ju opererat mig för några veckor sedan och innan dess hade jag i princip rörelseförbud. Var sak har sin tid, det tar den tid det tar helt enkelt.