Flygrädsla - en bekännelse.

Som ni vet är ju mitt nästa projekt att ta tag i min flygrädsla och tänkte att jag kanske kan berätta lite för er om det. Jag tror det hade varit bra för mig, rannsaka mig lite. Sen kanske det finns någon som känner igen sig? Om jag inte minns fel så är var femte person flygrädd.

 Jag har snart varit flygrädd mer än halva mitt liv. Flygrädslan bröt ut under en 40 min lång flygning mellan Wien och Klagenfurt i ett väldigt litet propellerplan i dåligt väder. Vi hamnade i turbulens och planet föll ett antal meter och jag trodde att vi skulle dö ungefär från start till landning.

Efter den dagen har jag varit flygrädd. Rädslan handlar egentligen om att jag tycker att det är jobbigt att tappa kontrollen och att jag är rädd för att bli rädd. Ganska ologiskt kanske men det hjälps inte. Min hjärna säger åt mig att det inte är värt att riskera livet för att ta sig från punkt A till punkt B och jag försöker övertala den. Så pågår en inre kamp så fort det kommer på tal eller tanke att resa.

Ångesten kommer i vågor från det att jag bokat in en resa någonstans tills jag åker. Ungefär två veckor innan börjar jag räkna ner till dagen då jag ska utsätta mig för det värsta jag vet. Det är värst på kvällen och bäst på morgonen, då hjärnan är "tömd" och utvilad. Jag ogillar starten mest, då finns det ingen återvändo. Om själva resan går bra så kan det vara relativt lugnt, har jag tur kan jag slappna av. Är det turbulent är det många tårar och den renaste formen av ångest som gäller. Landningen är min favoritdel. Då är man nästan nere och det är en fantastisk känsla, att snart få kliva av.

Jag kan mycket om plan och vet att det inte är farligt att flyga, det är det säkraste sättet att färdas på efter skidliften. Mitt problem är bara att om det går åt helvete så har det i 99,9% av fallen en dödlig utgång. I en bil kan man använda bälte och köra efter hastigheterna och så förbättra sina chanser att överleva. I ett plan kan man inte förbättra sina chanser. Jag kan inte gå omkring i planet under en flygning, eftersom att golvet är mjukt och nästan sviktar lite. det känns alldeles för ostabilt. Jag vet, logiskt tänkande blir bortkopplat.

Man kan dock inte leva livet i rädsla och missa en massa saker som man drömmer om på grund av att man är rädd. Därför är det dags att ta tag i detta ännu en gång. Jag har nämligen gått hos en psykolog i två år tidigare. Rädslan blev bättre under en period fram till att jag flög mellan Köpenhamn - Stockholm förra året och turbulensen infann sig. Så gjorde även rädslan, hjälplösheten och paniken. "Aldrig mer" kände jag då, men det går inte att leva på det sättet. KBT-terapi är nästa mål.