got to have faith?

Här kommer mina tankar samlade med styckeindelning och kursivering. håll till godo.

Jag är uppväxt i en icke-troende familj. Jag och min syster är inte döpta och mamma och pappa har gått ur svenska kyrkan. Jag har tidigare inte reflekterat speciellt mycket över detta eftersom det har varit helt naturligt för mig. Jag är glad att jag inte blev infödd i en religion utan fick chansen att själv bestämma hur jag vill hur jag vill leva mitt liv.

Ibland kan jag dock tänka att det hade varit skönt att ha en tro. Det måste vara en enorm trygghet att kunna känna att det finns en mening med allt och att någon håller min rygg. Att tillhöra ett samfund, en slags förening som man delar sin sorg och glädje med. Ja, det låter tryggt. Visst, jag och svenska kyrkan delar ju inte alla åsikter direkt, jag väljer ju att tro på vetenskapen och evolutionen bland annat, som säkert många kristna gör. När jag jobbade i domkyrkan som guide träffade jag flera väldigt fina människor. Präster, diakoner, administratörer och så vidare. Helt vanliga människor, möjligtvis en smula öppnare och mer villiga att lyssna och berätta än andra. Men annars helt vanliga. För något år sedan fick jag höra att troende människor är mindre drabbade av hjärt/kärlsjukdomar än ateister. Kanske på grund av tryggheten, någon som håller ens rygg, meningen.

Det är inte så att jag behöver bevis på att det finns en gud, jag har väl bara inte hittat dit. Jag förstår varför så många drar till med "jag tror på någonting". Man vill gärna ha en tro, en trygghet, tillhöra men kanske inte känner sig helt hemma i en kyrka med en bibel i handen. Man kanske helt enkelt inte hittat dit. För mig är det inte en naturlig del i mitt liv.

Jag har valt att ha en ganska simpel filosofi, karma. What goes around comes around som man brukar säga. Lite my name is Earl fast utan lista. Däremot tror jag inte att det finns en mening i allt. Att till exempel säga det till någon som just förlorat någon eller blivit utsatt för något hemskt är som att utdela ett slag i ansiktet. Visst, ibland kommer det något gott ur något ont men det kan även bli vice versa. Och vad som inte dödar gör en inte alltid starkare. Ibland skadar det bara, river upp stora sår som man aldrig riktigt blir kvitt. Händelser som hemsöker, som gör en till en person man inte vill vara, som gör en osäker. Sånt finns också.

Ibland när jag känner mig lite vilsen saknar jag att inte ha en tro, hur man nu kan sakna något man aldrig haft. Jag har ju något jag tror på men saknar den där tryggheten och tillhörandet. Men man vet ju aldrig, en vacker dag kanske jag också hittar dit. Just nu har jag dock väldigt svårt att föreställa mig det. När fan blir gammal blir han religiös som man brukar säga. Kanske gäller oss alla...