Det är alltså mindre än 15% kvar till beräknad ankomst för vårt barn, apparna säger att "nu är det hög tid att förbereda sig". Jaha. Hur då? Ärligt talat är jag skiträdd och vill helst inte tänka på det alls, fast det funkar ju inte eftersom jag tänker på det hela tiden.
Kommer allt gå bra?
Har vi allt vi behöver?
Tänk om något händer med mig eller knodden?
Hur ska jag kunna jobba fyra veckor till?
Hur ska jag kunna fungera socialt?
Kommer tiden efteråt vara skitjobbig?
Kommer människor runt om kring ge oss de utrymme vi behöver?
Bara frågor, inga svar. Och alla andras frågor. "MEN ÄR DET INTE DAGS SNAAART? MEN HERREGUUUD SÅ LÄNGE KVAR?!!!?!?!?!?!!" Jag orkar inte ens. Börjar tycka att det är jobbigt att vara ute bland folk, blickarna bränner på min kropp och jag ser hur tankeverksamheten snurrar på. Hade varit skönt att bara få existera precis som vanligt, men istället ska det tittas, frågas och undras.
Det är mycket neggo nu men missförstå mig rätt. Gäller det nära vänner och familj älskar jag att dela med mig av sparkarna från vår unge, berätta och svara på frågor. Det känns bara fint och kul. Vänner och familj är så fulla av respekt och ingen, INGEN har trampat mig på tårna.
Du är ju gravid, du TILLHÖR SAMHÄLLET NU. Det är lika bra att bara ge upp och bara ta in alla råd och göra som alla andra vill och tycker. Det är ditt kall nu. Och våga inte hinta om att du vill ligga/känna dig fin/är ledsen/urbota trött på ungen/saknar ditt gamla liv, du är mamma nu! Du är TACKSAM!
SvaraRaderaOBS, har inte barn själv men har redan lärt mig att det är såhär det är. Jag har inte bett om åsikterna men dom kommer ändå. Jaha. Jag hade önskat att vi alla bara skulle slippa eländet. Önskar dig all lycka till i eländet och att du kommer ut på andra sidan och liksom finner en rytm i den nya vardagen så fort som möjligt. Och kan vifta bort alla tyckare och vetare.
Ja, men innan vi skaffade barn var det ju nästan samma sak. "när är det eran tur då?". Vad svarar en på det? Jo, vi funderar på det men avvaktar lite då det fortfarande känns lite för läskigt? Vi försöker allt vi kan men det går inte? Det är ju så sjukt privata frågor och folk bara kastar dem ur sig!
RaderaJust nu känns det som om min strategi är att gömma mig så fort ungen är ute bara för att slippa, haha! Nyblivna föräldrar i min omgivning vittnar om att det inte direkt blir mer skonsamt. Som tur är så är jag en jävel på att säga ifrån ganska bitskt om jag känner att jag vill - kanske en mer lämplig strategi! >:)
Ja jag vet hur det är. Jag och M jobbar ju på samma ställe så alla VÄNTAR på att vi ska göra det med. Frågar, härjar om det. Vi säger ingenting förstås. för DET ÄR INTE NÅGON ANNANS SAK att fråga om. Oavsett vad vi skulle ha bestämt så är det ljudlöst från vår sida. Det värsta är ju dom som sen när dom inte får något svar försöker argumentera om varför vi borde skaffa barn, som om vi aldrig -insett- varför man borde och därmed kommer helt plötsligt bestämma oss och därmed göra den personen nöjd för barn är det enda man ska göra i livet tydligen. Grr. Det kanske märks att man fått höra eländet endel.
RaderaJa, öva på bitska svar och sen meddelar du hur det går så jag kan lägga det till arkivet ifall jag själv är i den sitsen någon gång!