Förlossningen Del 1.

Min förlossningsberättelse är en ganska kort historia. Inga två dygn av latensfas direkt. Jag har varit i valet och kvalet om jag ska skriva den överhuvudtaget och kommit fram till att det blir av. Dels för att jag själv ska komma ihåg men också för att det känns kul att dela med sig då det finns dom i min närhet som snart ska ha barn själva så detta kanske kan bringa lite pepp. Eller skräck - vad vet jag.

14 mars vaknar jag runt tre-snåret på natten i vanlig ordning för att gå och kissa. Troligtvis vaknar jag av en värk, minns faktiskt inte. Eftersom jag har haft förvärkar i flera veckor är det inget jag lägger större vikt vid just då. Går och lägger mig igen men fasen vad ont det gör? Matte stryker mig över ryggen och jag försöker somna om men efter kanske en kvart orkar jag inte ligga ner längre och måste ta värkarna sittande. Börjar titta på klockan och inser att det inte är många minuter mellan så jag ringer in till förlossningen.

Förklarar läget för barnmorskan i luren, att det nu är ca 2 min emellan värkarna, och avslutar med att säga något i stil med att "ja, jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu..". Kom in tyckte hen, "ni behöver ju inte kasta er in i bilen, men packa ihop era saker och kom". "Jaha, vi lär ju bli hemskickade" tänker jag för en förstföderska kommer inte barn innan BF och en blir alltid hemskickad för att bada badkar, titta på film och kolhydratsladda - det har vi lärt oss på föräldragruppen typ. Jag väcker Matte och säger att vi måste åka in. "Vart då?" frågar han. "jadu, sjukhuset". "Skojar du med mig?" får jag till svar och undrar lite själv om jag skojar eller inte.

I bilen kommer värkarna tätt och jag försöker att dölja smärtan lite av någon outgrundlig anledning, jag tror jag tänker att jag inte vill oroa Matte?! Väldigt logiskt så här i efterhand, jojo. Vi kommer in och promenaden till förlossningen tar en evighet. Jag har rätt så ont vid det här laget och förbannar mig själv över att jag sa att jag kunde gå dit och inte behövde åka rullstol.

Väl inne på förlossningen blir allt lite luddigt. Vi kommer inte att åka hem utan barn i alla fall, det är ett som är säkert. Vid första undersökningen går vattnet och han har bajsat i det. Öppen 5 cm och efter en timme 6. Jag börjar med lustgas ganska omgående eftersom värkarna kommer tätt och gör väldigt ont. I 6 timmar kämpar vi på med lustgas och saft, det gör så ont att jag slumrar till mellan värkarna. Precis när jag börjar ge upp och tänker att nu får det fan bli en epidural kommer en doktor för att undersöka mig. Jag minns allt väldigt diffust men kommer ihåg att hen gör undersökningen, går ut med barnmorskorna och kommer sedan in för att berätta att jag ska vara färdigpreppad för akut snitt om åtta minuter...